När hjärnan får bestämma

Neurovetenskapens nya upptäckter är att likna vid en inre BIG BANG med följdverkning också för undervisning och lärande. Det betyder inte att allt är nytt och annorlunda. Men här erbjuds lärare och  pedagoger nya möjligheter att med denna kompetensutbildning känna större säkerhet i stoffurval, pedagogik, didaktik och metodik. Det gäller för förskola, skola och fritidshem. Det gäller också för utbildning inom universitet och högskola, och särskilt väsentligt för lärarutbildningen.

Läraren och pedagogen kan också undvika att motivera sina val för eleverna med moraliska undertoner eller bara följa invanda mönster eller bli mer styrda av traditionella läromedel. Detta gäller särskilt motivation och motiv.

Men valet av neuropedagogik-neurodidaktik får inte bara öskvärda konsekvenser för undervisning och lärande. Det påverkar i lika hög grad utbildningsmiljön i samexistensen mellan skolledare, lärare, pedagog och övrig personal både i klassrum, lekrum, matsal, idrottsanläggning och uterum. Det gäller såväl förskola, skola som fritidshem.

Det kan handla om lärares och pedagogers ambition att förmedla till eleverna ett antal studiebefrämjande vanor liksom vanor för ökat välbefinnande och större trygghet. Många har stöd i aktuell neurovetenskaplig forskning som exempelvis behovet av näringsriktig kost och tillräcklig sömn. 

I den traditionella skolan utvecklades en pedagogik och metodik som till stora delar fortfarande används. Och detta trots att den uppkom för mer än hundra år sedan. Till exempel kunde John Dewey hävda att eleverna skulle anpassas till samhället för dess ideala utveckling. Burrhus Skinner krävde  att elever skulle anpassas att följa givna förhållningssätt genom att utdela i första hand belöning och i nödfall bestraffning.  Jean Piaget betonade att det var en åldersbestämd utveckling hos barnet som styrde utbildningsprocessen och det skulle lärare och pedagoger anpassa sig efter.

Men nu mer än hundra år senare lever vi inte längre i ett samhälle som existerade för hundra år sedan. Nya tider kräver nya utbildningsprocesser. De tidigare pedagogikerna som byggde på inlärning/indoktrinering passar inte in i ett modernt demokratiskt samhälle. Många av problemen i  förskola, skola och fritidshem har sin upprinnelse i att dessa gamla läror fortfarande har stort inflytande. De är så invanda att de inte följs medvetet. Men samtliga pedagogiska innovatörer för hundra år sedan hade ingen tillgång till hur hjärnan arbetade. De kunde bara iaktta yttre yttringar och dra slutsatser därav.

 Beskrivningarna om hur det är och hur det bör vara ger inga lösningar på aktuella problem. Man faller lätt gärna in i moraliserade. I detta läge framstår neuropedagogik, dess följd för didaktik och metodik som ett attraktivt alternativt val.  Den grundar sig på aktuell neurovetenskap och valda delar av andra närbesläktade forskningsgrenar inom samlingsbegreppet kognitionsvetenskap.

Genom att grunda sin undervisning  på dessa vetenskapers bidrag står varje skolledare, lärare, pedagog och övrig personal på en aktuell vetenskaplig grund. Moraliskt eller emotionellt motiverade tillvägagångssätt kan ersättas med lärares och pedagogers sakliga argumentation och erfarenhetsbaserade verksamhet.  De behöver inte längre lita på yttre iakttagelser utan kan basera undervisning och samexistens på hur elevens hjärna fungerar i lärande- och beteendesituationer. 

Hjärnan liknas ofta vid en dator – men är mer komplicerad och dynamisk än så. Bättre är att jämföra hjärnan med en pågående konsert där resonans, partitur, instrument, dirigent, musiker, publik och musikkritiker alla är delaktiga och påverkar det som sker och ger föreställningen liv.

Genom att välja När hjärnan får bestämma som läromedel får lärare och pedagoger ett större inflytande över utbildningsmiljön. Och därtill blir de med denna kompetensutbildning förberedda för en kommande förnyelse av pedapogik och diaktik inom förskola, skola och frtidshem.

Läromedelsförfattare är lärarutbildare, ämnesdidaktiker och professor i utbildningsvetenskap Carl E. Olivestam  i samarbete med Aadu Ott,  lärarutbildare, professor i fysik och naturvetarämnenas didaktik.